Vid sexton års ålder kom jag i kontakt med tatuering, för min väns far var då tatuerare i motala han drev en firma som hette ateljé geisha. Och det var väl så att man besökte den då och då. Men inte förren långt senare som jag började tatuera. Man visste att det var inte lönt att fråga, om man kunde få bli lärling. Det var helt andra tider, man hade verkligen respekt när man hälsade på en studio. Jag gav  lite antydningar att jag var intresserad, men han hade inte ens tid att lyfta blicken. Man kan jämnföra med gammal tandläkare, en elak jävel som håller en fast i stolen.  Man skulle sitta still och hålla käften. Och man skulle veta vad man ville ha som kund och inget larv:) Jag hade nu börjat på livsmedels programmet i mjölby, kock skolan var kul och jag tränade mycket nu med kamp sport och styrketräning, så man hade ju fullt upp. Jag bodde på inackorderings hem med andra studenter, det var livat värre. Problemet var det att det fanns guld smeds utbildning ämte, och där gick det massa tjejer...  Så det vart party på helgerna och träningen minska allt mer.
När jag hade ett halv år kvar av min utbildning blev jag less och hoppade av. Kommer inte ihåg vilken ordning det var men jag tror jag tog nått jobb som som innebar fixa gravstenar, blästra in namn och lägga bladguld. Men det var kort varigt sedan var det vidare igen till bygg och anläggnings programmet, där jag också hoppade av efter ett år.
Sedan har jag för mig att jag började på dagis och lagade mat till ca 30-40st ungar ihop med en mat tant. Där trivdes jag verkligen,  jag tyckte om att sitta och  rita ihop med barnen, och jag vart fort deras favorit. Så jag tänkte varför inte gå en barn utbildning, så jag gick en snabb utbildning på ett år... Och nu var jag igång igen, satsade sten hårt på träningen nu, kom i bra form men då började det knaka med den jag var ihop. Vi skulle separera, men då vart hon med barn och jag kände att det var inte rätt att lämna henne då, så jag stannade tills barnet var fött. Allt efter tiden gick så kände jag att det var ohållbart att leva med henne bara för att man hade ett barn. Så jag avslutade förhållandet och det vart osämja.  Efter att jag hade lämnat henne kom hon fel umgänge, villket resuterade till möten på socialen, som hela tiden höll modern bakom ryggen. Problemen hopade sig, och det tärde på mig.  Så jag tänkte,  fan heller jag ger mig ! Kämpade och gick på varenda möte, socialen kom hem till mig ett  flertal gånger oannonserat och synade varenda vrå och studerade mig uppe från och ner. Det var absolut inte vanligt att en kille i min ålder skulle få vårdnaden om sitt egna barn. Till  slut vart det rättegång och 19 år gammal fick jag ensam vårdnad om min son, då var han 5 månader gammal. Tro mig då jag säger att det var tufft att springa varenda natt med napp flaska. Idag är han 19 år och vi har verkligen starka band till varandra och jag ångrar inte den långa vägen det tog.