Jag bodde i stan i lägenhet, och trodde det skulle va kul med lite sälskap i min ensamhet på dagarna, så jag köpte in en soldatara, det var en liten bebis när den kom, ni som inte vet något om aror så luktar dom lite sött när dom är unga och dom lever i 100 år så det är ett långt ansvarstagande, nu i efterhand ser jag ej någon lämplighet att ha aror i lägenhet, men iallafall när jag fick hem denna ara så får man sondmata den, det var ju bara så att den inte vart mätt någon gång verkade det som för han skrek fort jag gick ut från rummet och dess läte kan jag lova trodde jag skulle få svindel när han drog sina ballader rutorna var nära på att blåsas ut.

Jag ringde en vän och sa hur ska jag göra jag får alldrig tyst på han det hade nu gått flera dagar han satt där och gapade medans jag var nära på att riva håret av mig på huvudet hur jag skulle göra. Han sa släpp den lös bara, den är sälskapssjuk. Då gjorde jag det, han kom till sängen och skulle sova med mig och tog näbben i sängöverkastet och klättrade upp vid mitt huvud och rätt som det va skrek hann till jag trode att jag skulle ramla av sängen, det bara snurra i huvudet och fan tänkte jag det här ju inte alls bra för mina skador, höll ju på aytt få hjärtinfarkt med, så jag lurade ett par veckor, fan jag köper en till så blir det ju bra då har ju den sälskap. så vart det men det vart ju två i sängen och två som gapade jag blir ju vräkt sa jag med tjutfärdigröst, dom tittade på mig med lutade huvud och vrålade rakt ut så jag ramlade baklänges av ljudet och sittande golvet, nej nu jävlar får det vara bra så jag började kolla på ett hus på landet, och köpte ett litet ställe utanför stan där jag byggde fågelvoljär stor som fan med så att dom kunde flyga ut och in hur dom ville men dom ville verkligen va med mig så dom var med när jag handlade och åt och snickrade ja dyngnet runt, nu hade dom lärt sig att prata med så nu var det riktigt bra för när dom såg mig skrek dom pappa så grenverken på tomten fällde varenda körsbärs blomma i förtid, vid denna tid hade jag en katalinaara, soldatara, blågul ara, soldatara och en ljusröd, en ara var till låns för den skulle må bättre och det gjorde den verkligen, men min favvo var catalinaran winsent den var verkligen både vacker i sin skrud och smart.

Det är ett annat problem att ha dessa djur är att dom är bättre en pitbull för det kommer ingen nära förrns dom varnar och helst vill dom ha ägaren för sig själv det menas allt annat ska sättas på prov, jag vet att min granne som kom och hälsade på en gång hängde på staketet med en ara på ryggen och skrek som en gris ta bort den, men lyckligtvis så vart det inte så allvarligt mer än att jag fick låsa in dom när det kom någon. Men efter ett tag när husets sista spik var slagen vart min dåvarende tjej gravid så vart huset för litet och arorna såldes till folk som hade vana med dessa fåglar, och så mycket jag vet lever dom lyckligt knaprar på en gren och tänker tillbaka på dess mästare som dom nästan tog kål på. Det vart flytt igen tillbaka till centrala motala.